Tilliten vacklar

Känner att jag måste skriva av mig lite. De senaste två månaderna har varit tuffa minst sagt.

Är gift sedan ett år och lever med en kvinna som är mitt livs kärlek. Vi har 4 år tillsammans. Jag har haft ett par långa relationer tidigare men aldrig känt sådan kärlek tidigare som jag gör med min fru.

Det hela började med att vi tillsammans var på en tillställning i somras hos min frus ena släkting. Allt var kanontrevligt och vi åkte dagen efter på minisemester med familjen (min fru och hennes två barn) Jag hade semester och allt rullade på som vanligt. Dock var det någon på denna tillställning som var väldigt intressant. Av en ren slump drygt en månad efter såg jag att hon hade pratat i telefon väldigt länge vid ett par tillfällen när jag varit på jobbet och barnen ej varit hemma. Jag kollade upp numret och personen hon hade pratat med var givetvis en som var med på tillställningen. Jag blev oerhört chockad, kunde ALDRIG tro att hon skulle gå bakom min rygg. Till saken hör väl den att hon tidigare i livet haft väldigt korta relationer med ett par rötägg men också så har hon varit otrogen vid ett par tillfällen. Kanske en varningsklocka som jag inte tog på allvar men när vi träffades var det magi, som att båda kunde börja leva på riktigt. ( Hade själv ett långt och trasigt förhållande bakom mig)Vi var extremt kära i varandra och kände att vi hörde ihop på alla plan.

Så när jag upptäckte mobilhistoriken blev jag jätterädd och extremt orolig direkt. Dum som jag var berättade jag aldrig att jag sett telefonhistoriken. Däremot ställde jag henne frågan om något var fel, om vårat förhållande var fel på något sätt. Hon bedyrade att nej inget var fel. Hon älskade mig och vårat liv. Jag lugnade konstigt nog ner mig ett tag och försökte tro att det var nåt misstag på nåt sjukt sätt men sedan började oron och svartsjukan på riktigt att gnaga i magen. Det gick två veckor där jag knappt förstår hur jag kunde fungera normalt. Hon smusslade och var otroligt hemlig med sin mobil, tog alltid men den in på badrummet, alltid på ljudlös och alltid vänd ifrån mig, sov med den intill kudden osv. Så en fredag bröt jag ihop och konfronterade henne återigen (men återigen utan att tala om att jag sett vem hon pratat med) Jag antar att jag ville höra det från henne själv. Jag kunde inte förstå att hon igen nekade och sa att jag inte behöver vara orolig, att hon älskar mig. Hon tröstade mig helt enkelt. Men det gjorde så ont. Veckan efter tog jag mig mod och berättade att jag visste vem hon pratat med. Hon blev väldigt skamsen och ledsen. Fick veta då att dom hade messat via FB och pratat i telefon ett par gånger (vilket jag också kunde se på fakturan) Han hade enl henne velat träffas men där hade hon satt stopp, hon hade förklarat för honom att hon älskar mig och att det inte var nån bra idé osv. Han hade tyckt hon var bra på att lyssna då han hade spillt ur sig om sina problem och hon tyckte han var trevlig att prata med. Så enl henne var det inget sex inblandat. Vi har pratat flera gånger efteråt om detta och hon försäkrar mig varje gång om att hon rycktes med och kände nån slags attraktion men kom till sina sinnens fulla bruk.

Trots allt har hon svikit rejält mig även om hon inte var fysiskt otrogen. Hon har raderat all konversation så jag har bara hennes ord att gå på. Under dessa två månader har hon aldrig visat på något sätt svalnat intresse för mig. Vi har fortfarande pratat om framtiden och våra drömmar, haft kanonsex som alltid osv. Men min tillit för henne har givetvis tagit stryk. Framförallt att hon trots mina konfrontationer inte kunde erkänna, det känns för jävligt. Kan man återfå förtroendet? Känns som jag kanske alltid kommer vara orolig att nåt sånt här händer igen. Man kanske aldrig kan känna en annan människa till hundra procent? Jag älskar verkligen min fru över allt annat och kan inte tänka mig ett liv utan henne. Jag låter säkert som världens jävla mes men jag vill bara ha henne, älskar henne och hennes barn så mycket. Och jag känner verkligen att hon älskar mig. Jag hoppas innerligt att detta var ett idiotiskt misstag från hennes sida.

Någon som suttit i liknande situation och vill dela sina erfarenheter?

Sorry för långt inlägg!

En reflektion jag får är att det låter som att du och din fru är själsligt förankrade medan det handlade om något mer ytligt, alltså en attraktion som uppstod i det andra fallet? Det kan nog vara ganska vanligt att dras med rent fysiskt av andra människor någon gång då och då i livet oavsett om man är i en relation just då eller inte? Däremot tycker jag allting verkar tyda på att du och frun är mycket djupare connectade till varandra? Det lugnande i det tänker jag är att hon har valt dig, hon ville inte berätta något om det här eftersom det inte betydde något för henne med de samtalen som varit, och hon älskar dig framförallt fortfarande – är varm och kärleksfull.

Kvar är då tillitsbristen. Om du verkligen inte kan släppa det som hänt och har jättesvårt att förlika dig med att hon ju ljög dig rakt upp i ansiktet, så tror jag definitivt på att berätta för henne om vad du känner innerst inne. Ibland kan det ju vara så att personen kan ha förstört grundtryggheten i relationen och för att reparera det och känna tillit igen så behöver den andra motbevisa att man har fel, så grundtryggheten kan komma tillbaka igen.

 

[Yellow Tarosu]

Det här kan säkert låta ganska märkligt, men ett tips är att regelbundet kontemplera hur det kommer vara den dagen som du inte har din partner nära dig. För sanningen är trots allt den att det kommer komma en dag när ni inte har varandra längre. Antingen genom att någon av er dör eller att förhållandet tar slut på ett annat sätt. På så sätt kan du få lite mer klarhet i vad som verkligen betyder något mellan er. En sak som jag själv noterat är att även om otrohet såklart är moraliskt felaktigt så kommer det inte av en slump. Människor som känner sig ovillkorligt älskade är helt enkelt inte otrogna. Och enda sättet för att hon ska känna sig mer älskad är att du börjar med dig själv helt enkelt.

Att identifiera sig med en annan person är som gjort för att lidande ska uppstå. Du är trots allt en självständig person och har ditt liv att arbeta med och utforska. Det är nyckeln till ett bra förhållande!

@Red Simyna

Tack för svar! Känns så bra att få reflektera lite.

Givetvis är det så att attraktion kan uppstå även om man är i ett förhållande. Så är det nog för många par. Jag och frun är väldigt förankrade själsligt så jag vet inte, detta var väl nån slags roadbump. Tryggheten kommer sakta tillbaka även om min känsloradar fortfarande är på max.

Mycket i detta för henne bottnade även i sociala medier. Vi hade ett samtal om det några kvällar efteråt. Hon har alltid tyckt om att posta bilder från våran vardag etc och även en del selfies. (Gör jag också men inte speciellt ofta alls)Men under sommaren eskalerade det med selfies speciellt då hon varit hemma själv. Jag lät henne förstå att det kändes och såg ut som ett stort rop på uppmärksamhet. Och detta trots att jag väldigt ofta ger henne komplimanger och visar min kärlek, så det kändes som man inte är tillräcklig. Hon erkände att hon varit lite på nån annan planet och bröt ihop.

Detta är verkligen andra sidan av myntet när det kommer till sociala medier. Det kan ställa till med så mycket skit!!

Det går framåt för mig i alla fall, oron dyker upp mellanåt. Tänker en del på att jag själv aldrig någonsin skulle kunna göra samma sak när vi har det så bra och inget saknas i vårat äktenskap. Det finns massor med ytligt attraktiva människor men jag skulle aldrig få för mig att ta kontakt med någon eller svara på någons inviter om det skulle uppstå. Jag har en  väldigt stark moral kring detta men vi alla har tyvärr inte det. “I’m in it for the long run” är mitt motto när jag tänker på vårat äktenskap.

@Yellow Taruso

Tack för svar.

Jag håller med dig fullständigt. Detta är något jag alltid har tänkt på, speciellt när jag var yngre. Att man skall alltid se till att klara sig själv oavsett. Det är svårt att hitta balansen där tror jag bara. Jag har alltid haft mina egna intressen och vänner t.ex som jag umgås med ibland. Det försvann inte när jag och min fru hittade varandra.

Vi har alltid hittat på saker som familj eller bara jag och hon. Sedan har jag pillat med mina egna hobbys och hon med sitt. Jag vet att jag skulle klara mig själv tids nog om det skulle ta slut. Men jag tror att man kan distansera sig för mycket från sin partner om man tänker på det för ofta.

Som du säger, otrohet är aldrig en slump vilket gjorde mig väldigt förvirrad. För jag hittar inget hos mig själv som skulle kunna vara anledning till det. Vi hjälps åt med allt här hemma, barnen, hushåll, ekonomi osv osv. Och kärleken har varit på topp hela tiden. Men jag tror att det kan ha med “vardagen” att göra. Vi har fortfarande mycket att prata om så det lär väl visa sig. Viktigt är nog också att prata mer öppet om sina känslor i ett förhållande.

Trots allt gick hon inte längre utan avslutade kontakten med honom på ett vettigt sätt.

Är helt med dig på att inte själv göra något liknande. Det där med sociala medier förklarar verkligen en hel del. Kanske är det så också att vi människor har olika behov av grejer (typ bekräftelse, uppmärksamhet) och när man känner sig ensam så blir just det behovet större? Isf kan det ju också betyda att du just ger henne precis det som hon behöver – eftersom hon inte får en sån roadbump annars.

Glad att höra att du mår bättre nu och att det går åt helt rätt håll med ökad tillit! Fantastiskt! Heja dig.

En eloge också som så moget kommunicerat med din fru om det här. Andra kanske hade reagerat mer primitivt, gjort slut, bråkat natt som dag, och inte konstruktivt kunnat rida ut stormen på det kloka vis du åstadkommit!

Red Simyna skrev:

Är helt med dig på att inte själv göra något liknande. Det där med sociala medier förklarar verkligen en hel del. Kanske är det så också att vi människor har olika behov av grejer (typ bekräftelse, uppmärksamhet) och när man känner sig ensam så blir just det behovet större? Isf kan det ju också betyda att du just ger henne precis det som hon behöver – eftersom hon inte får en sån roadbump annars. Glad att höra att du mår bättre nu och att det går åt helt rätt håll med ökad tillit! Fantastiskt! Heja dig. En eloge också som så moget kommunicerat med din fru om det här. Andra kanske hade reagerat mer primitivt, gjort slut, bråkat natt som dag, och inte konstruktivt kunnat rida ut stormen på det kloka vis du åstadkommit!

Hej igen!

Tror också att vi alla behöver uppmärksamhet och bekräftelse på ett eller annat sätt men det gäller att veta var gränsen går. Läste nåt klokt häromdagen om vart gränsen för otrohet går för det är ju lite olika bud på det: Kort och gott att göra något man vet skulle såra sin partner.

Vi har båda minskat ner “skärmtiden” en hel del. Ingen överenskommelse utan det har skett naturligt. Jag hoppas hon inte gör det för min skull bara, vi får se.

Tackar så mycket för stödet, det betyder mycket att få lite feedback! 🙂 Jag kände att det enda sättet att ta itu med allt var verkligen att jag och min fru pratar med varandra, visa känslor och inte hålla tillbaka med nåt. Bråk löser ingenting och vi har ju en stark kärlek i grunden. Och jag var ju villig från start att förlåta och gå vidare.